Nu är det över 1 år sen jag skrev något här… det beror på lite olika saker dels för att jag känner att det inte har hänt något att tillägga från förra inlägget men mest för att jag inte vill skriva något, än, som avslöjar vem jag är. För närvarande är ett ETTVerkligtLiv men en dag kanske det blir mitt verkliga liv…
Orsaken till att jag blev inspirerad av att skriva något nu var för att jag såg en dödsannons på Instagram där någon hade mist en anhörig bara ca 50 år gammal. I inlägget såg jag ingen orsak till varför denna anhöriga dog för tidigt, enligt vad man anser är en ”rimlig” ålder att för att dö. Oavsett vilket så vill jag säga att det alltid tråkigt när någon som man har uppstått en att stå en närma lämnar oss. Döden är dock något som vi inte kan lura och vissa säger att det är löftet vi får när vi föds att vi någon gång ska dö. Det som dock är gemensamt med alla dom som har dött som vi saknar är att ingen av parterna (oftast) har valt att lämna den andra. Utan detta är en del av livet, tråkig men dock en del av livet.
Det som jag tycker är kanske en aningen mer sorgligt är när människor som, åter igen, stått en nära väljer att avsluta en relationer. Det antingen genom att aktivt bryta kontakten, det kan vara genom att man t.ex. tar bort någon på olika sociala medier eller liknande. Men också att man bara ”låter det rinna ut i sanden”. Med att ”låta det rinna ut i sanden” kan bero på olika orsaker, en orsak tror jag tyvärr att dom olika social medierna hjälper till med genom att sortera det som visas. En annan sak känns mer aktiv och det är att det blir mer som en envägskommunikation så som att man kanske oftast är den som ringer till den andra men sällan är den dom blir uppringd. Jag känner själv att jag kanske är den som aldrig tar kontakt med den andra, det måste jag bli bättre på, men många längs livets gång känner jag är dom som sällan tar kontakt. Är det så att man har haft olika syn på vilken typ av relation man har haft?
Oavsett om man aktivt väljer att avbryta kontakten eller ”passivt” väljer att avbryta kontakten så känns det lite värre än när människor dör från oss. För döden kan vi inte rå på, det är en del av livet.
Saknaden av människor som bryr sig om hur man har det eller hur man mår ska man verkligen inte underskatta. Jag saknar själv många en del har dött, dock i ”rimlig” ålder, men många har jag tappat kontakten med, aktivt eller passivt.
Själv ska jag börja fundera på hur jag ska behålla kontakten med dom som förfarande är i livet som man ”passitv” har glidit ifrån. Dom som aktivt valt att bryta tänker jag fortfarande var tillgänglig för men inte aktivt söka upp, det kommer ta för mycket energi att söka upp människor som kanske inte vill ha med en att göra.